Frid lämnar jag efter mig åt er. Min
frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era
hjärtan oroas och var inte modlösa.
(Joh. 14:
27)
Här ser vi nu den helige
Andes uppdrag, att han endast blir given åt dem som är nedsänkta i lidande och
elände. För därpå syftar hans ord, då han säger: ”Ni ska inte tänka, att jag
ger er sådan frid, som världen ger”. Världen håller det för frid, när det onda
blir avvänt, så att man för egen del blir av med det. Så menar man, när någon
är fattig, att han har stor ofrid på grund av sin fattigdom, och man traktar
efter att bli av med fattigdomen och menar, att när den är borta, så har den
människan frid, därmed är hon rik.
På samma sätt, när någon ska dö och döden är över honom, så tänker han: ”Kunde jag ta bort döden, så skulle jag ha frid och bli levande igen”. Men sådan frid ger inte Kristus, utan Han låter det onda vara där, så att det trycker människan, och tar inte bort det, men Han begagnar sig av en annan konst och gör människan själv till något annat, än hon är; Han löser vår person från det onda men tar inte det onda från vår person.
Detta går till såhär: när du
befinner dig i lidande, så vänder Han dig från det svåra och ger dig ett sådant
mod, att du tycker dig vara i en rosengård. På det sättet är där liv mitt i
döden och frid och fröjd mitt i ofriden, och detta är en frid, sådan som S. t
Paulus talar om, ”en frid, som övergår allt förstånd”. (Fil. 4: 7).
