Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. (Hebr. 11:6).
Jag skulle inte vilja, om det vore möjligt, att en fri vilja gavs åt mig, eller att något annat skulle läggas i min hand, med vilket jag kunde sträva efter att bli salig, och detta inte bara därför att jag då inte skulle veta mig någon råd eller räddning i så många anfäktningar, svåra angrepp och frestande anfall från djävulens sida, nej, om än inga farligheter, inga djävulens anfäktningar fanns, skulle ändå mitt arbete stå i det ovissa som slag i luften.
Och mitt samvete, hur mycket det än ville arbeta för gottgörelse åt Gud, skulle aldrig ha någon trygghet eller visshet, om jag än strävade så länge jag levde till den yttersta dagen. För vad jag än företog mig i världen, så fanns där ändå den haken i samvetet:
frågan, om detta behagade Gud, eller om han fodrade något mera, så som alla verkheligas erfarenhet bevisar, vilket även jag till min stora skada fått lära. Men då nu Gud har tagit min frälsning och salighet ifrån min fria vilja och ställt den på sin egen vilja och sagt till mig, att jag ska leva inte genom vad jag är eller gör utan genom hans nåd och barmhärtighet, så är jag trygg och viss, att han är trofast och inte sak bedra mig, att han därjämte är stark och mäktig nog, så att ingen djävul och ingen vedervärdighet kan göra honom något för när eller rycka mig bort från honom.
Så är vi vissa och säkra om att vi behagar Gud, inte på grund av gärningarnas förtjänst utan av den nåd och barmhärtighet, som hans godhet har lovat. Och om vi stapplar och gör mindre än vi skulle, så är vi vissa om att han faderslikt vill förlåta och bättra oss. Detta är alla kristnas berömmelse i Gud, deras Herre.
