Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
(Ps. 22: 7).
S: t Paulus talar också om
detta, då han säger, att Kristus utblottat sig själv på Guds-skepnaden, det
vill säga, att Han inte gjort bruk av sin gudomliga makt eller visat någon
allsmäktig kraft utan avstått från den, när Han lidit. I denna hans förnedring
har djävulen prövat all sin helvetiska makt. Människan, denne Människoson, står
där och bär världens synd, och eftersom ingen gudomlig tröst och styrka tillflyter
Honom, så har djävulen bitit samman sina tänder mot det oskyldiga Lammet och
velat uppsluka det.
Denna rättfärdiga och
oskyldiga människa måste sålunda darra och bäva som en arm, fördömd syndare och
i sitt ömma, oskyldiga hjärta känna Guds vrede och dom mot syndarna, smaka den
eviga döden och fördömelsen för oss, med ett ord lida allt vad en fördömd
syndare förtjänat och evigt måste lida.
Därigenom har himmelriket,
evigt liv och evig salighet, förvärvats åt oss, såsom Jesaja säger i sitt 53: e
kapitel: ”Av den vedermöda, Hans själ har utstått skall Han se en frukt och så
bli mättad”. Hans kropp och själ ängslas, säger han, i svårt, djupt lidande,
men detta gör Han oss till stor nytta och sig själv till stor glädje. Ty Han
övervinner sina fiender och segrar, och genom sin kunskap gör Han många
rättfärdiga.
