Om ni förblir i mig och mina ord förblir
i er,
så be om vad ni vill, och ni skall få det.
(Joh. 15: 7)
I världen är elände utan
Kristus, där måste det heta: här blir mycket gjort och mycket arbete uträttat,
men ändå inte mycket uträttat, man har bett, sökt och klappat, ändå inte fått,
funnit eller sett något bli upplåtet. Man saknar nämligen den rätta dörren. För
vad de gör och ber om, det gör de utan tro. De har ingen tröst eller
tillförsikt, ja, ingen tanke på att det rätt behagar Gud eller att Han hör deras
böner. Därför är de ur stånd att be, eftersom, som jag tidigare har sagt, att
be är endast trons verk, och det kan ingen som inte är kristen.
De kristna ber inte i
förlitande på sig själva utan i Guds Sons namn, till vilken de är döpta, och de
är vissa om att det behagar Gud när de ber, eftersom Han har befallt dem att be
i Kristi namn och lovat att höra dem. Detta vet inte de andra, som gör allt i
sitt eget namn, de vill bereda och samla sig, tills de blivit nog värdiga och
lämpliga, och gör så endast ett eget verk och egen gärning av bönen. Frågar man
dem om de är vissa om, att de blivit bönhörda, så säger de: ”Jag har bett, men
om jag är bönhörd, det vet Gud ensam” . Men vad är det för en bön, om du inte
vet, vad du gör, eller vad Gud svarar?
Men en kristen går inte ifrån
bönen på detta sätt, utan så som han börjat att be, på Guds befallning och
löfte, så uppoffrar han allt åt Gud i förlitande på Kristi namn och vet, att
det han bett om inte kommer bli nekat honom, och därför erfar han också i verkligheten,
att han blir hjälpt i all nöd.
