Amen, amen säger jag er:
Vad ni ber Fadern om i Mitt Namn, det skall Han ge er.
(Joh. 16: 23).
Tänk alltså, när du ska be, att du hänsynslöst ska falla ner på dina knän och göra det inför Gud - såvitt du har erkänt dig vara en syndare och vill göra bättring - och att du talar till Gud så här:
“Herre Gud, himmelske Fader, jag ber till Dig och vill utan all tvekan låta det vara avgjort, att det ska och måste bli “Ja och Amen” till min bön, detta och inget annat, annars vill jag inte be eller ha bett. Inte att jag har rätt eller är värdig, jag vet väl och bekänner, att jag inget har förtjänat, ja, att jag med mina många och stora synder har förtjänat helvetets eld och Din eviga vrede, utan jag beropar mig på att jag med min bön just är Dig lydig, då Du bjuder och tvingar mig att be i Din käre Sons, vår Herre Jesu Kristi Namn, i förlitande på denna tröst och detta trots, som kommer av Din grundlösa godhet, inte i förlitande på min rättfärdighet, knäböjer jag och träder fram inför Dig med min bön”.
För det andra är det inte tillräckligt lärt och framhållet, att man i bönen inte ska fresta Gud, det är, inte tala om för Honom tid, mått, mål, sätt eller person, inte tala om för Honom hur, när eller genom vilket medel Han ska bönhöra oss, utan i ödmjukhet överlåta allt detta åt Honom, Han som efter sin gudomliga, outrannsakliga vishet helt säkert ska göra det rätta, och på det ska man inte tvivla, att bönen säkert är hörd, även om det ser annorlunda ut.
