Ty är vi förenade med honom genom en död
som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som
hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att
syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under
synden.
(Rom. 6: 5, 6).
Detta är i sanning en rätt
apostolisk utsaga. Det som aposteln på ett annat ställe har kallat ”att bli
döpt till Kristi död och begravas med Honom”, det kallar han här att ha ”vuxit
samman med Honom genom en lika död”.
Sålunda binder och fogar han
här samman med varandra Kristi död och uppståndelse samt vårt dop, på det att
man inte ska se dopet såsom enbart ett tecken utan hålla före, att i dopet
ligger kraften av både Kristi död och Kristi uppståndelse. Bådadera har skett,
för att bådadera sålunda också ska komma till stånd i oss: död och liv. Därför
blir vår synd dödad genom Hans död, det är, alldeles borttagen, att den också
äntligen ska dö i oss och inte vidare leva kvar.
Att vi doppas ner i vattnet
visar sålunda, att vi också dö i Kristus, och att vi åter kommer upp ur vattnet
betyder och medför, att vi också på nytt ska leva i Honom,, såsom Han inte har
förblivit i döden utan är uppstånden. Men detta liv ska och kan inte mer vara
ett liv i synden, eftersom synden förut dödats i oss och vi måste dö bort från
synden, utan det måste vara ett nytt liv i rättfärdighet och helighet.
Därför heter det nu att vi är
sammanvuxna eller förenade med Kristus, liksom bakade in i ett enda bröd, så
att vi hos oss ska ha både kraften av Hans död och kraften av Hans
uppståndelse, och att därmed fruktan eller följden, av Hans död och
uppståndelse ska finnas hos oss, sedan vi blivit döpta till Honom.
Denna Söndags predikan ur Huspostillan:
