Anden själv vittnar med vår ande att vi
är Guds barn.
(Rom. 8: 16).
Den som i fast tro och fast
hopp litar på att han är Guds barn, han är också Guds barn, för detta kan ingen
verka utom Anden. Om du tror att dina synder endast av Honom kan utplånas, så gör
du väl i detta. Men nu måste du tro, att dina synder verkligen är dig förlåtna,
inte som om du kunde tro detta, utan en sådan tro måste verkas hos dig av
Anden. Detta är det vittnesbörd, som Den Helige Anden ger vårt hjärta: ”dina
synder är dig förlåtna”.
Så blir människan - det är
apostelns mening – genom denna tro rättfärdiggjord. Fast och visst måste du då
tro, även om dig själv, inte blott om de utvalda, att Kristus har dött och
gjort tillfyllest även för dina synder. Detta gäller också om allt som är
förtjänstfullt; om du tror, att man endast genom Honom kan äga det som
verkligen har värde och är förtjänstfullt, så hjälper detta inte, förrän
sanningens Ande ger dig vittnesbörd, att detta verkligen finns hos dig genom
Honom.
Därtill kommer det, när du
fast litar på att det du gör är för Gud behagligt och välkommet, av vad slag
det än må vara. Detta kan du lita på, om du inser, att du trots alla dina
gärningar inför Gud är intet, dina gärningar må sedan vara än så goda och
gjorda i lydnad, och även om det är så med dig, att du inte gör något ont.
Och denna ödmjukhet, denna
samvetets förkrosselse mitt under de goda gärningarna verkar, att dina
gärningar är välbehagliga för Gud. Så är det också med det eviga livet. Det är
inte nog, om du tror, att Gud vill ge dig evigt liv av nåd, nej, du måste ha
Andens vittnesbörd om det, att du nu verkligen har kommit till detta liv genom
Guds hjälp.
