och en Herrens tjänare skall inte strida
utan vara vänlig mot alla, skicklig att undervisa och tålig när han får lida.
Han skall i ödmjukhet tillrättavisa sina motståndare. Kanske ger Gud dem
omvändelse, så att de kommer till insikt om sanningen
(2 Tim. 2: 24, 25)
Där det finns verklig
ödmjukhet, där lider hjärtat av allt ont, som drabbar en fiende. Och det är
utmärkande för Guds rätta barn och arvingar och Kristi bröder, Han som så
mycket lidit och gjort för oss alla på det heliga korset. Sålunda ser vi, att
en from domare med smärta fäller domen över den skyldige, och den död, som lag
och rätt bringar över denne, vållar honom själv smärta. Här får ju det som görs
ett utseende av att vara vrede och onåd.
Så djupt går ödmjukheten, att
den också finns där, när sådana domar måste utföras, ja, allra häftigast plågas
hjärtat, när det blir nödvändigt att på detta sätt vredgas och vara sträng.
Ändå måste vi se till, att vi inte blir ödmjuka emot Guds ära och bud. Därför passar det sig inte, om överheten
vill ge efter, låta synden råda och stilla tiga.
Min egendom, min ära, min
skada ska jag inte akta och inte med hänsyn till detta bli vred. Men gäller det
Guds ära och bud och sådant som gör min nästa orätt och skada, då måste vi
gripa in, överheten med svärdet, de andra med ord och bestraffningar, men
endast göra detta i medlidande med dem som förtjänat straffet.
