Du ser att hans tro samverkade med hans
gärningar och att det var genom gärningarna som tron blev fullbordad. (Jak. 2: 22). Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.
(Rom. 13: 10).
Tro och kärlek måste man
sålunda skilja åt, att tron riktar sig på personen och kärleken på gärningarna.
Detta sägs, på det att man må
beakta lagens, trons och kärlekens rätta art och beskaffenhet och ge vardera
sitt, nämligen att tron gör oss rättfärdiga men uppfyller ändå inte lagen,
kärleken gör oss inte rättfärdiga men uppfyller ändå lagen: lagen fodrar kärlek
och gärningar och talar inte om personen; personen får förvisso veta av lagen,
men kärleken känner inte lagen såsom en lag.
Om nu än tron inte uppfyller
lagen, så har tron ändå det med vilket det kan uppfylla lagen, ty den undfår
Anden och kärleken, som är lagens uppfyllelse. Och om kärleken återigen inte
gör oss rättfärdiga, så utgör den ändå ett bevis på det som gör vår person
rättfärdig, nämligen tron.
Summa: ”kärleken är lagens
uppfyllelse”, vilket S: t Paulus här säger, såsom han ville säga: det är två
skilda ting, att vara lagens fullbordan och att åstadkomma eller utföra sådan
lagens fullbordan. Kärleken uppfyller så lagen, att den förskaffar oss det som
uppfyller lagen. Tron är och förblir alltså göraren, och kärleken förblir
gärningen.
