Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i
himlen är fullkomlig.
(Matt. 5: 48).
Alltså kan vi inte vara
fullkomliga eller bli fullkomliga, så att vi inte har någon synd. Men det
betyder att vara fullkomlig, här och överallt i Skriften, att först och främst läran
är alldeles rätt och fullkomlig, och att livet sedan också rättar sig därefter.
Men judarnas liv och lära är
både ofullkomliga och orätta, eftersom de lär, att man endast ska älska sina
vänner, och leva därefter, för detta är en stympad och delad kärlek, endast en
halv kärlek. Men Gud vill ha en hel, rundlig och ostympad kärlek, att man
älskar sin fiende lika så väl som sin vän och gör honom gott. Om jag gör så,
kan jag sägas vara en rätt fullkomlig människa, som fullt och helt har och
håller den rätta läran.
Men om livet inte så starkt
och helt kan i gärningen följa läran, såsom detta inte kan ske, eftersom kött
och blod utan återvändo hindrar oss, då skadar detta inte fullkomligheten.
Endast det måste man göra: sträva efter fullkomlighet och dagligen fortsätta
och leva och vandra i den, så att anden blir herre över köttet och håller
köttet i tyglar, tvingar det under sig och håller det nere, så att det inte får
något tillfälle att handla mot denna lära.
Det blir då så, att jag låter
kärleken, lika emot var man, gå mitt på vägen, så att den inte kommer att
knuffa undan någon annan människa. Då har jag den rätta, kristna
fullkomligheten, som inte tillhör något särskilt ämbete och stånd utan är och
ska vara gemensam för alla kristna.
