Allas ögon väntar på dig, och du ger dem
deras mat i rätt tid.
(Ps. 145: 15).
Nu förhåller det sig ju så,
att inget djur arbetar för sin föda, utan var och en har sin gärning att göra,
också söker de och finner de sin mat i rätt tid. Fågeln sjunger och flyger,
bygger bo och föder upp sina ungar, det är hans arbete, men av detta får han
inte sitt uppehälle. Oxarna plöjer, hästarna bär oss och är med i krig, fåren
ger oss ull, mjölk och ost, det är deras arbete, men med detta försörjer de sig
inte, utan jorden bär gräs och föder dem genom Guds välsignelse.
Så måste också människan
arbeta och göra något men likväl veta på samma gång, att det är en Annan som
försörjer henne än sitt eget arbete, nämligen gudomlig välsignelse, ändå ser
det ut som om arbetet försörjde henne, eftersom Gud inte ger henne något utan
hennes arbete. Så är det också med den lilla fågeln: Gud ger den visserligen
dess föda utan att den sår eller skördar, men den måste ändå dö av hunger, om
den inte flög omkring och sökte efter födan. Men att fåglarna finner sin mat
beror inte på deras arbete utan på Guds godhet.
För vem har lagt födan till
rätta, så att de finner den? Om inte Gud gjorde detta, då fann ingen något, om
så än hela världen skulle arbeta sig till döds med att söka. Vi ser det där med
våra ögon och kan ta på det med våra händer, och ändå tror vi det inte. Och om
vidare Gud inte bevarar allt och håller tillhanda med det till oss, då finns
där inget att få, om än hundratusen slott hade blivit uppförda för detta
ändamål; det förvandlas till stoft och flyger sin kos, så att ingen vet, var
det blir av.
