Och jag vill att ni skall vara fria från
bekymmer.
( 1 Kor. 7: 32).
Ännu sitter den förtvivlade
otron så djupt i oss, att vi alltid bekymras för att vi inte ska få vårat
uppehälle. Det kommer endast därav, att vi säkert och tydligt vill veta, på
vilket sätt Gud vill försörja oss. Vi vill sålunda ha huset fullt av säd och
kistorna fulla av pengar, vi vill alltså binda Gud vid våra hus och kistor.
Men Han vill vara fri och
obunden, Han binder sig inte vi tid, person och plats, inte heller vid något
annat. Man ska låta Honom sörja för, hur Han ska ge oss vårt uppehälle; Han ska
väl ge både bröd och pengar, Han ska väl passa in tid och mått för detta. Du
ska endast tänka: ”Jag vill idag arbeta, och så får jag väl se, varifrån det
kommer som Han vill ge mig”; och tänka på samma sätt imorgon. Då skulle du få
erfara, att Han försörjer dig utan dina bekymmer.
Därför ska man kasta bekymren
på Gud. Arbete och möda, som du får dras med, är inte emot tron utan är nyttigt
till att tämja köttet. Men bekymren är emot Gud. Hustrun vill passa barnen,
styra hemmet och sedan vänta på vad Gud vill göra med henne. På samma sätt ska
mannen arbeta men överlåta sig åt Gud; Han ska inte lämna honom, Han har
eftertryckligt nog lovat det. Med våra bekymmer gör vi inget annat än hindrar
Gud och lägger oss i vägen för Honom.
