Först av allt uppmanar jag till bön och
åkallan,
förbön och tacksägelse för alla människor,
(1 Tim. 2: 1).
Denna gemensamma bön är
kostlig och är den allra kraftigaste bön, för vars skull vi också kommer
tillsammans. Därför kallas också kyrkan ett ”bönehus”, så att vi där endräktigt
ska samlas, ta oss an vår och alla människors nöd, lägga fram den inför Gud och
anropa om nåd. Men detta måste ske med hjärtats allvar och rörelse, att alla
människors nöd går oss till hjärtat, att vi sålunda i verkligt medlidande kan
be för dem i rätt tro och tillförsikt.
O, att Gud ville beskära oss,
att det här blev sådana hopar i församlingen som på detta sätt bad, att ett
samfällt och allvarligt rop ur hjärtats djup steg upp till Gud från hela
folket; vilken omätlig hjälp och vilka dygder skulle inte framkomma av sådan
bön? Vilket väldigare motstånd skulle kunna göras emot de onda andarna? Vilka
större verk skulle kunna uträttas på jorden än dessa, varigenom så många fromma
skulle bli bevarade, så många syndare bli omvända?
Det beror förvisso inte på de
platser eller byggnader, där vi samlas, det hänger inte på att det är stora,
sköna kyrkor med torn och klockor, utan endast på denna oövervinnerliga bön,
som vi gemensamt ber och som vi låter stiga upp inför Gud.
