När tiden för festen var inne, skickade
han ut sin tjänare
för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt.
(Luk. 14: 17).
Även om du inte hade något
skäl till att gå till nattvarden, inte heller kände någon nöd som drev dig till
detta, kära du, är det inte illa nog och nöd nog, att du kände dig kall och
olustig för detta sakrament? Vad är detta annat, än att du finner dig kall och
olustig till att tro, att tacka och att tänka på din käre Frälsare och på all
den välgärning, som Han bevisat dig med sitt bittra lidande för att förlossa
dig från synd, död och djävul samt göra dig rättfärdig, andligen levande och
evigt salig?
Med vad vill du nu värma dig
med mot sådan köld och olust? Med vad vill du uppliva din tro? Med vad vill du
väcka upp dig till att tacka och lova? Vill du vänta, tills detta kommer av sig
själv, eller väntar du, att djävulen ska ge dig tillfälle till detta? Det blir
aldrig något av detta. Här vid altarets sakrament måste du hålla dig framme och
uppliva ditt sinne; här är en eld, som kan upptända våra själar; här måste du
därför besinna din nöd och ditt armod och höra och tro din Frälsares välgärning
mot dig. Då ska ditt hjärta bli helt annat än förut, och här ska du få andra
tankar.
