Gläd er därför, om ni nu en kort tid
måste utstå prövningar av olika slag.
(1 Petr. 1: 6).
Här visar aposteln oss, hur
det går de kristna i världen. Inför Gud i himlen är de hans kära barn, vissa om
det eviga, himmelska arvet och saligheten, men på jorden är de inte endast
sorgsna, bedrövade och övergivna, utan de måste också lida mångahanda
anfäktningar av djävulen och den onda världen.
Det är deras största synd,
att de tror på Kristus och berömmer och prisar Guds outsägliga nåd, genom honom
bevisad hela världen, nämligen att Kristus ensam räddar från synd och död och
gör oss rättfärdiga och saliga. Å andra sidan tror de, att vårt mänskliga
förnuft genom sin fria vilja, sina egna krafter och goda gärningar inte kan
göra oss värdiga nåden, ännu mindre förtjäna det eviga livet, att förnuftet,
med all dess diktan och traktan, det må heta vad det vill och glänsa som det
vill, inte försonar utan fast mer förtörnar Gud, eftersom det gör vad det gör
utan, ja, emot Guds ord och befallning, låter fara vad Gud lovat och befallt,
men väljer ut något särskilt och märkvärdigt för den egna andakten.
Då blir elden lös, när man
bekänner detta, för världen kan och vill inte lida, att man straffar och
fördömer dess egna meningar, dess andakt, helighet och förträffliga gärningar
o. d. , så som att de inte gäller inför Gud. Världen angriper då, förföljer och
dödar dem som säger detta och menar, att den gör Gud en tjänst. Därför är inte
tron en sömnig tanke inne i hjärtat, utan den som har tron, han talar och
bekänner, såsom han känner det i hjärtat, varmed han då råkar i olycka. Därför
säger S: t Petrus: ”om ni nu en kort tid måste utstå prövningar”; han
sammanbinder sålunda tron, hoppet och det heliga korset, ty det ena följer av
det andra.
