Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud
och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse
från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig
kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen.
(1 Petr. 1: 3, 4).
Detta vill säga: vi hoppas
inte på gods eller arv, som vi nu kan finna här nere, utan vi lever i
förhoppningen om ett arv, som ligger framför oss och som är oförgängligt,
därtill obesmittat och ovanskligt. Detta goda äger vi utan ände för evigt, men
vi ser det inte nu.
Det är mäktiga och
förträffliga ord; den som tar dem till hjärtat, han ska, menar jag, inte fråga
efter timliga håvor och timlig vällust. Hur skulle det vara möjligt, att man
skulle hänga fast vid förgängligt gods och förgänglig lust, om man visst och
fast trodde detta ord. Om man håller det världsliga goda emot det eviga, så ser
man, hur allt detta världsliga förgår och endast varar för en tid, men det
andra är ensamt evigt och förtärs inte.
Det världsliga är alltsammans
orent och besmittar oss, ty ingen människa är så from, att inte detta orenar
henne. Men det arv, som det talas om här, är alltigenom rent; den som har det,
han är för evigt obesmittad; det vissnar inte, förtorkar och förmultnar inte.
Allt som finns på jorden, om det än vore så hårt som järn och sten, går ändå
till förvandling och har inget bestånd.
En människa blir ful så snart
hon blir gammal. Men det eviga förvandlas inte, blir alltid lika friskt och
grönt. Här på jorden finns ingen vällust så njutningsfull, att den inte i
längden väcker leda, såsom vi ser, att man blir trött på allt. Men detta goda
är inte av sådan art. Och allt detta har vi i Kristus genom Guds barmhärtighet,
om vi tror, och det skänks oss för inget.
Denna Söndagens predikan ur Huspostillan:
http://www.logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/24_son_e_tref.htm
