Därför berömmer vi oss i Guds
församlingar av er, av er uthållighet och er tro under alla de förföljelser och
lidanden som ni får utstå. Allt detta är ett bevis på Guds rättvisa dom, att ni
skall anses värdiga Guds rike som ni lider för.
(2 Tess. 1: 4, 5).
S:t Paulus prisar här sin
kyrka i Tessalonika, vilken för sin tro och kärlek varit en av de renaste och
bästa, som stått fast under kors och förföljelse och förkovrats under tålamod.
Med detta vill han nu uppmuntra dem till att fortsätta och hålla ut, och därmed
vill han också för andra framställa ett exempel på och en bild av, vilka
frukter predikan och kunskapen om evangelium åstadkommer, för att därmed visa,
i vad uppbyggandet och förkovrandet av Kristi sanna kyrka består.
Därefter tröstar aposteln dem,
på grund av deras lidanden och deras tålamod under lidandet, med Herren Kristi
härliga tillkommelse till deras förlossning, som ger ersättning i ro och glädje
för all deras bedrövelse men blir till evig hämnd på deras förföljare.
Det ska nu inte beständigt
vara och förbli så, att Gud evigt och utan återvändo låter sina kristna lida
och därpå låter dem dö och bli kvar i döden. Detta kan inte vara Guds mening,
för det vore emot Hans eviga, gudomliga ära och sannfärdighet, då Han betygat
genom sitt Ord, att Han vill vara de frommas Gud, som fruktar och förtröstar på
Honom, och då Han gett dem så stora löften.
Härav följer, att Gud i sitt
innersta måste ha fattat ett annat beslut, och att detta är förnämsta orsaken
till att Han låter de kristna lida på jorden; därmed vill Han nämligen visa,
att Han tänker handla helt annorlunda med både de fromma och de ogudaktiga.
Därför måste de troende kristnas lidande och den gudlösa världens ondska och
tyranni och deras rasande förföljelser mot de fromma vara ett säkert tecken
till att det finns ett annat och tillkommande liv och en Guds yttersta slutdom,
varigenom vedergällning för evigt och utan återvändo ska ges alla människor,
både onda och goda.
Domsöndagens predikan ur M. Luthers Huspostilla:
