Men är vi barn är vi också arvingar,
Guds arvingar och Kristi medarvingar,
lika visst som vi lider med Honom,
för
att också bli förhärligade med Honom.
(Rom. 8: 17).
I medlidande med de kristna
framhåller S: t Paulus här, att vi är Kristi bröder och medarvingar, och
därtill frambär han också tröst för de kristna i deras lidande och talar såsom
en som själv har erfarit denna tröst och är alldeles säker på sin sak. Han
talar också här så, som om han såg detta livet endast i glimtar eller genom
målat glas, men med klara ögon såg det tillkommande riket.
Se bara, hur han vänder
världen ryggen och vänder sitt ansikte mot den kommande uppenbarelsen, som om
han inte mer såg någon olycka och jämmer på jorden utan idel glädje. ”I
sanning”, säger han, ”om det än går illa, vad är ändå våra lidanden mot den
outsägliga fröjd och härlighet, som ska uppenbaras på oss? Det vi lider är inte
värt att jämföras med det eller ens kallas lidande. Men vad som fattas är, att
vi inte ser med våra yttre ögon den stora dråpliga härlighet, som vi väntar,
eller kunna ta på den med våra händer, den härligheten, att vi aldrig mer ska
dö, aldrig mer hungra eller törsta och därtill bära en sådan kropp, som inte
kan lida eller bli sjuk” o. s. v.
Den som rätt kunde fatta
detta i sitt hjärta, han måste säga: ”Om man än, i fall det hade varit möjligt,
tio gånger blivit bränd eller dränkt, så vore det ändå inget mot det
tillkommande, härliga livet, för vad är timligt lidande, hur länge det än
varar, mot det eviga livet? Det är inte värt att kallas lidande eller prisas
som en förtjänst”.
