Vi väntar på barnaskapet,
vår kropps
förlossning.
(Rom. 8: 23).
Vårt dagliga ”Fader vår” lär
oss, att vi ska begära och vänta Herrens dag med glatt mod och ropa till Gud,
att Han äntligen måtte hämnas sitt namn, sitt blod, sin nåd på den förtvivlade,
gudlösa världen; ingen kristen ska eller kan be något annat. Och vem skulle
kunna be om inte en kristen, han som blir anfäktad och plågad för sitt dops och
för evangeliets skull, för Guds namn och Guds rike och som inte har någon annan
hjälp eller tröst på jorden?
Och den som inte är så
skickad eller danad, att han väntar den dagen, han förstår ännu inte ”Fader
vår”, ännu mindre kan han be det av hjärtat, så som jag själv i förra tider har
känt, att jag var så mycket fiende till ”Fader vår”, att jag hellre ville be
andra böner. Men om du känner denna jämmer och sitter fast i den, så blir
”Fader vår” dig förvisso ljuvt, så att du av hjärtat gärna ber den bönen.
Vem skulle av hjärtat inte
vilja be och begära: ”Fräls oss från ondo”, be, att vår plåga och vårt hjärtekval
här i världen en gång ska få ett slut? Vi ser ju, att världen ändå vill förbli
vad den är och inte ömsa det gamla skinnet, att den varken vill eller kan bli
bättre utan bara blir värre för var dag; och därför är inget bättre än att
komma härifrån. Ju förr dess bättre.
