Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt
suckar och våndas.
(Rom. 8: 22).
Den kära solen, det skönaste
och ljuvaste ting i skapelsen, tjänar endast till en ringa del de fromma; där
den lyser över en from, där måste den
på samma gång skina över tusen och åter tusen skalkar, den måste lysa över allt
deras gudlösa väsen och deras ondska och måste således med sitt mycket sköna
värv komma de ogudaktigaste, mest skamlösa och lättsinniga skalkar tillgodo.
Solen är en god skapelse av
vår Herre Gud, och den vill hellre betjäna fromma människor, men detta ädla
ting måste finna sig i att den får tjäna den onda världen, utan att vilja det.
Men, det sker på en förhoppning, att denna tjänst en gång ska vara till ände.
Och Gud har inrättat det så för att vinna lydnad för denna ordning, som syftar
till att Han ska bli känd och erkänd såsom en barmhärtig Gud och Fader, som
låter sin sol gå upp över onda och goda, såsom Kristus lär (Matt. 5: 45).
Därför får den kära solen tjäna världens fåfänglighet, och dess tjänst och välgärning
är förspilld.
Men vår Herre och Gud ska i
sinom tid nog drabba med sitt straff sådana människor, som missbrukar den sköna
solen och annat skapat, och rikligen vedergälla den tjänst de skapade tingen
utfört. Sålunda sträcker den käre S: t Paulus det heliga korset ut över hela
skapelsen, så att himmel, jord och allt vad däruti är får lida med oss och bära
det heliga korset. Därför ska vi inte klaga och gråta så jämmerligt, när det
går oss illa, utan med tålamod invänta vår kropps förlossning och den härlighet,
som ska uppenbaras på oss, och detta desto mer då vi vet, att hela skapelsen
våndas med stor ångest och längtan, såsom en kvinna som ska föda, och längtar
efter Guds uppenbarelse, då skapelsens förlossning ska inbryta, då den inte mer
ska vara underkastad förgängelsen och tjäna den utan endast tjäna Guds barn,
villigt och med fröjd.
