Men då folket sov, kom hans ovän och
sådde ogräs
mitt ibland vetet och gick sedan sin väg.
(Matt. 13: 25).
Meningen med denna liknelse
är, att varje kristen, men i synnerhet varje ordets predikare, ska förtvivla om
och alldeles ge upp försöket att inom sin kyrka finna idel heliga människor.
För djävulen avstår inte från att så ut sin säd, vilket man då först blir
varse, när säden skjuter upp och växer. Så har det gått med de kära apostlarna,
Paulus, Johannes och de andra; då de hoppades, att de hade fromma kristna och
trogna arbetare i evangelium, så var dessa de argaste skalkar och bittraste
fiender. Oss går det på samma sätt; de som vi höll för att vara fromma och
rättsinniga gör oss den största skadan och anstiftar den största förargelsen,
under det att vi sover och inte fruktar någon ofärd.
Då är det den enda trösten,
att Kristus själv sagt, att det så ska tillgå. Därför tröstar sig den heliga
Johannes i sin epistel gentemot den anstöt han kunde ta av detta, när han
säger: Från oss har de utgått, men de hörde inte till oss”. För det plägar att
bli så, att det som skulle vara det bästa blir det sämsta och anstiftar det
mest onda. Av änglar har det blivit djävlar. En av apostlarna har förrått
Kristus. Av de kristna blev det kättare. Av Guds folk kommer sådana missdådare,
som bringar Kristus upp på korset.
Så och inte annorlunda går
det till. Därför ska vi vara oförfärade och inte lämna vårt verk, när vi ser,
att ogräset växer upp mitt bland vetet, utan just då frimodigt hålla ut i att
förmana människorna, så att de inte tar anstöt.
