han som förlåter dig alla dina synder
och botar alla dina sjukdomar,
(Ps. 103: 3).
Besinna nu, att de kristnas
väsen är delat i två delar: deras innersta väsen, som är tron, och det yttre,
som är köttet. Ser man nu en kristen från trons sida, så är han helt och hållet
ren, ty Guds ord har inget orent med sig, och när det kommer in i ett hjärta,
som hänger vid ordet, så måste ordet också göra hjärtat alldeles rent. Därför
är i tron allt fullkomligt.
Därför är vi kungar och
präster och Guds folk. Men eftersom tron befinner sig i köttet, och vi ännu
lever på jorden, så känner vi stundom onda böjelser så som otålighet,
dödsfruktan o. s. v.
Allt detta hör till den gamla
människans brister och fel, för tron har inte fullständigt trängt igenom, har
inte fått fullkomligt välde över köttet.
Detta kan du förstå genom
liknelsen i evangeliet (Luk. 10) om mannen, som for från Jerusalem till Jeriko
och föll i rövarens händer, vilka slog honom och lät honom ligga halvdöd, men
som samariten där efter tog sig an, förband hans sår, skötte honom och lät
honom få vård. Du ser, att denne man, sedan han fått vård, nu inte mer är
dödssjuk utan är säker om att få leva, men att det fattas honom, att han ännu
inte är helt återställd.
Livet är där, men hälsan har
han inte fullkomligt återfått, utan han är ännu under läkarvård, och måste
alltjämt låta sig botas. Så har vi Herren Kristus helt och fullt, och vi är
vissa om det eviga livet, ändå har vi inte ännu full hälsa, ännu finns där kvar
i vårt kött något av den gamle Adam.