Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars Herde och vårdare.
(1 Petr. 2:25)
Om tillförsikten ska kunna komma till oss så att vi blir stärkta och tröstade, så måste vi rätt lära känna vår Herdes röst och låta alla andra röster fara, de andra röster som vill leda oss vilse och jaga oss hit och dit. Vi måste endast lyssna till och omfatta den artikeln, som målar Kristus för oss som så tröstelig och kärleksfull, som man någonsin kan framställa Honom. Vi kan då med full tillförsikt säga: ”Min Herre Jesus Kristus är ju den ende Herden, och jag är tyvärr det förlorade fåret som sprungit vilse, och därför är jag ängslig och bävar. Jag vill gärna vara from, ha en nådig Gud och frid i mitt samvete, och så hör jag här, att Han är lika rädd om mig, som jag är rädd för att inte finna Honom. Jag ängslas och våndas i oro för hur jag ska kunna komma till Honom och bli hjälpt. På samma sätt har Han oro och sorg för mig och vill inget annat, än att Han fick föra mig tillbaka till Sig”.
Om vi kunde utmåla Hans hjärta för oss, och inprägla i vårt hjärta att Han har sådan oro och längtan efter oss, då kunde vi ju inte förskräckas av Honom, utan vi skulle av glädje skynda oss till Honom och förbli endast hos Honom. Vi skulle inte lyssna till någon annan lära eller läromästare.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
