När en kvinna föder barn har hon svåra smärtor,
ty hennes stund har kommit. Men när hon har fött barnet,
kommer hon inte längre ihåg sin smärta i glädjen över
att en människa blivit född till världen.
(Joh. 16. 21).
Nu må man väl beakta detta exempel, för så som det tillgår i detta fall, så tillgår det i all anfäktning och i synnerhet i dödsnöden. Se, hur Gud handlar med en kvinna, som ligger barnsnöd, hjälplös, lämnad av alla människor i sina smärtor, ingen kan heller hjälpa henne, ja, alla skapade varelser skulle inte kunna rädda henne från denna nöd, det står endast i Guds makt.
De som biträder vid förlossningen och andra som finns närvarande hos modern kan väl trösta henne, men nöden kan de inte avvända, hon måste genomlida den och riskera sitt liv, och det sätts på spel, om hon dör eller blir frisk då hon föder barn; hon är då riktigt i dödsnöd och alldeles omvärvd av döden.
På samma sätt går det till, när samvetet råkar i ångest eller ligger i någon dödsnöd. Då hjälper inte något förstånd, ingen skapad varelse kan hjälpa, ingen gärning, man må göra det eller det andra; där ges ingen tröst, du tycker, att du är övergiven av Gud och av allt skapat, ja, det tycks dig, som om Gud och allt skapat var emot dig. Då måste du hålla dig stilla och enbart hålla fast vid Gud, Han måste hjälpa dig, för övrigt hjälper inget varken i himmel eller på jord.
Gud hjälper också Själv, när Han anser tiden vara inne, så som Han också gör med kvinnan, som föder barn, då Han ger henne den glada anblicken som gör, att hon inte längre kommer ihåg sin vedermöda, utan allt är nu glädje och liv, då förut döden och all jämmer varit för handen. Så också här, i anfäktning och dödsnöd är det Gud ensam som gör oss glada och ger oss frid och fröjd, där förut ofärd och all slags ångest varit.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
