Jag ligger vaken, jag är som en ensam fågel på taket.
(Ps 102: 8)
Låt oss inte sova som de andra, utan låt oss vaka och vara nyktra. För de timliga begären strider mot det eviga goda, så som bilderna i drömmen strider mot de verkliga bilderna. Därför är denna sömn inget annat än vår kärlek och lust till det skapade. Vaka däremot är att hänga fast vid det eviga goda, se och längta efter detta.
Men här är psalmisten ensam, och ingen är med honom, för alla sover. Och han talar om en ensam fågel ”på taket”, som om han ville säga: ”Världen är ett hus, i vilket alla sover och ligger där inom de fyra väggarna, men jag ensam är utanför huset på taket, ännu inte i himlen och ändå inte heller i världen. Världen har jag under mig och himlen över mig; sålunda svävar jag ensam mellan livet i världen och det eviga livet”.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
