Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.
(Matt. 6: 12)
Det må nu vara sagt, att Gud är många människor trofast och förlåter av hjärtat all skuld men säger ändå inte något om det till dem själva utan handlar i det yttre och i det inre, så att de tycker sig ha en onådig Gud, som för tid och evighet vill fördöma dem.
I det yttre plågar Han dem, i det inre förskräcker Han dem. En av dessa var David, då han i Ps 6: 2 sade: ”Herre, straffa mig inte i din vrede.” Å andra sidan däremot binder Han somliga människor hemligen i deras synder och är emot dem med säger inget om det till dem själva utan handlar med dem, så att de menar, att de är Hans kära barn
I det yttre går det dem väl, i sitt inre är de glada och vissa om himlen. Dessa står beskrivna i psalmen där det heter: ”Han säger i sitt hjärta: Jag ska inte vackla, över mig ska i evighet ingen olycka komma”( Ps.10: 6).
På samma sätt låter Gud emellanåt samvetet erfara tröst och känna en glad tillförsikt till Hans Nåd, så att människan därigenom ska styrkas till att också i tider då samvetet förskräckes hoppas på Gud. Tvärtom låter Gud ibland samvetet förskräckas och bedrövas, så att människan också i glada och ljusa tider inte ska glömma att frukta Gud.
Den första (dolda) förlåtelsen är oss bitter och svår, men den är allra ädlast och bäst. Den andra (kännbara) förlåtelsen är lättare tillgänglig men desto ringare.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
