Vi älskar därför att han först har älskat oss.
(1 Joh. 4: 19)
Så lite elden kan vara utan hetta och rök, lika lite är tron utan kärlek. För om jag genom tron inser, hur kär Gud har mig, då måste jag få ett vänligt, ljuvt hjärtelag gentemot Gud, vilket ej kan stanna hos mig själv utan måste flyta ut och fritt visa sig i min tacksamhet och genkärlek.
Men medan Gud inte behöver vårt verk, och Han ej heller befallt oss att göra något för Honom utan endast befallt, att vi lovar och tackar Honom, så skyndar den, som har erfarit detta, och ger sig helt och hållet till nästan, tjänar honom, hjälper och biträder honom fritt och för intet, medan han vet, att sådan nåd, för intet och av blott barmhärtighet, vederfarits honom själv utan all hans förtjänst, då han ännu var bunden i sina synder, var Guds fiende och aldrig tänkte på Gud.
När han då ser sin nästa fara vilse eller vara bunden i synden, kan han inte annat än att visa honom in på rätt väg, föra honom dit, där han själv funnit tröst och hjälp, predika evangelium för honom och sträva för, att också han löses från sina synder. Och om han då ser honom naken, så kläder han honom, hungrig, så bespisar han honom, törstig, så ger han honom att dricka o. s. v. Summa summarum; såsom en kristen vill, att man ska göra med honom, så gör han mot sin nästa; bara han vet, hur han kan vara nästan till tjänst, så gör han detta villigt och gärna, ja, innan man fodrar och begär det av honom.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
