Låt mig åter få jubla över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande.
(Ps. 51: 14)
Vi ber här om Den Helige Ande, som gör människorna ”villiga”, att tjäna Gud, och det inte av pinande fruktan eller av oren kärlek. För alla de som tjänar av fruktan är inte fasta och uthålliga, utan håller bara ut så länge fruktan varar, ja, de handlar av tvång och tjänar Gud motvilligt, så att de, om inget helvete eller straff fanns, inte skulle tjäna Honom.
Så är ej heller de beständiga, som tjänar Gud av kärlek till lön och till goda gåvor, för om de inte visste av någon lön, eller om det goda, som de njuter av, försvann och upphörde de också att tjäna. Alla dessa har ingen glädje i Guds frälsning, de har inte heller ett rent hjärta, inte en rättsinnig ande, utan de sätter sig själva i egenkärlek över Gud.
Men de som tjänar Gud av ren och god vilja, de är fasta i Guds tjänst, de må bli på det ena eller det andra sättet, ljuvt eller det motsatta, för de har av Gud gjorts fasta och beständiga i ädel, frivillig, furstlig och otvungen vilja. Det lilla ordet ”villighetens ande”, som står här, betyder på det hebreiska språket också en till Gud i kärlek böjd, otvungen ande. Vad som åstadkommes med yttre våldsmakt har ingen varaktighet, men vad som åstadkommes av fri vilja förblir beständigt.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
