Och när han kommer, skall han överbevisa världen om rättfärdighet, ty jag går till Fadern.
(Joh. 16: 8, 10)
Sådan rättfärdighet, som det här talas om, är helt dold och hemlig inte endast för världen och förnuftet utan också för de heliga. Den är nämligen inte ett ord eller ett verk i oss själva utan helt och hållet utom och över oss, nämligen Kristi gång till Fadern, det är Hans lidande och uppståndelse eller Hans himmelsfärd, och detta är alldeles undanryckt våra ögon och sinnen, så att vi inte kan se och känna det, utan det måste gripas bara med tron.
Det är ju en underlig rättfärdighet, att vi ska kallas rättfärdiga och verkligen ha rättfärdighet och att denna inte är något verk, någon tanke eller över huvudtaget något i oss utan endast något helt utanför oss i Kristus, och att den i sanning och verklighet blir vår endast genom Guds nåd och gåva och så helt blir vår egen, som om den vore uppnådd och förvärvad genom oss själva.
Detta språk kan förvisso inget förnuft förstå, att det nämligen kallas rättfärdighet, då jag inget gör eller lider, ja, inget tänker, känner eller erfar, och då inget alls finns hos mig, för vars skull jag kunde bli Gud behaglig och salig, utan endast håller mig till Kristus, som sitter där uppe på Guds högra sida, som jag alltså inte ser, som är utanför mig och utanför alla människors tankar, deras verkande och förmåga.
Men tron ska fatta om detta och grunda allt därpå och av detta trösta sig i all anfäktning.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
