Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.
(Luk. 18: 11)
Här är alla bud upphävda och överträdda, ty farisén förnekar Gud, och nästan gör han heller inget gott. Därmed är allt grusat, så att han inte uppfyllt en enda bokstav av lagen. Hade han nämligen sagt så: ” Ack Gud, vi är allesammans syndare; den arme syndaren här, publikanen, är också en av dem, liksom jag och de andra”, och hade han ställt sig mitt i församlingen och sagt: Ack Gud, var oss nådig”, då hade han uppfyllt Guds bud, nämligen det första av buden, att han gett Gud ära och pris.
Och hade han vidare sagt: Ack Gud, jag ser, att den mannen är en syndare i djävulens gap, hjälp honom, käre Herre”, hade han med detta tagit honom på sina axlar och burit honom fram inför Gud och bett för honom, så hade han också uppfyllt det andra budet om kristlig kärlek, så som Paulus säger och lär: ” Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”. (Gal. 6: 2).
Nu kommer farisén fram och berömmer sig själv, att han är rättfärdig, berömmer sig dristigt av sina förmenta goda verk, att han fastar och ger tionde av allt vad han har. Därjämte är han så fylld av hat mot nästan, att om Gud skulle lämnat domen åt honom, så hade han stött den arme publikanen ner i djupaste helvete.
Se, är inte detta ett ont hjärta? Och gruvligt vore det att höra, att jag ville, att alla människor bragtes ner till djävulen, men att jag själv blev prisad. Detta är nu framställt för oss, för att vi ska ta oss tillvara.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
