Men vi är skyldiga att alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till att bli frälsta, genom att Anden helgar er och ni tror sanningen.
(2 Tess. 2: 13).
Därför ska vi också anse och kalla dem för heliga med Kristus, som har Hans ord, menar allvar med det och bekänner det, i synnerhet under anfäktning och förföljelse, om de annars är eländiga, svaga människor och inte för andra människor ser ut som att de har någon särskild helighet.
För vi kan inte se det målat i pannan, vem som är rättsinnig och helig eller inte. Men vi kan se och veta, att där ordet finns och bär frukt, så att man för ordets skull lider vad man lida ska, och mer därtill, där måste förvisso finnas heliga i levande livet.
Här säger nu våra verkheligas falska ödmjukhet: ”Bevare oss Gud, hur skulle någon vara så högmodig, att han låter kalla sig helig, då vi inget annat är än arma syndare?”.
Svar: Detta kommer allt från den gamla villfarelsen, att man, när man här talar om helighet, endast gapar efter goda, förträffliga verk och ser upp till helgonen i himlen, så som om dessa själva hade förvärvat och förtjänat sin helighet.
Men vi säger i stället, att Kristi rätta helgon måste vara stora, starka syndare och vara sådana helgon, som inte blygs att be ”Fader vår” och säga: ”Helgat vare Ditt namn, tillkomme Ditt rike, förlåt oss våra skulder”, o. s. v., med vilket vi bekänner, att Guds namn inte helgas hos oss, som det borde, inte heller Hans rike kommer eller Hans vilja sker, så som den borde göra.
Därför kallas dessa heliga, inte därför att de är utan synd eller heliga genom sina gärningar, utan alldeles tvärtom därför att de i sina egna ögon och med alla sina gärningar inget annat är än syndare och fördömda, men genom en annans helighet blir heliga, nämligen genom Kristi helighet, som genom tron blir dem tillägnad och given.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
