Allt har jag sett under mina förgängliga dagar: Den rättfärdige går under i sin rättfärdighet, den ogudaktige lever länge i sin ondska.
(Pred. 7: 16).
Det är inte nog att bara med munnen bekänna sig som syndare, för vad är lättare än det, helst när du har ro och inte besväras av anfäktningar? Nej, om du med munnen har bekänt dig som syndare, då måste du också i hjärtat med allvar tänka så om dig, och vid allt ditt görande och låtande ska allt ditt förhållande svara däremot.
Därför finner man så sällan någon som erkänner och tror, att han är en syndare. För hur kan den bekänna sig vara en syndare, om han inte kan fördra ett enda ord, som riktas emot vad han gör och mot vad han planlägger, utan strax lidelsefullt brusar upp och bedyrar, att han är sannfärdig och gör det goda, och att det är en orättfärdighet att stå honom emot och en förvändhet att förkasta honom?
Så snart han är tvungen att utstå det ena eller det andra, blir han helt utom sig och besvärar alla med klagan, att han ensam får utstå oförrätt av alla. Se där en hycklare, som hade bekänt sig vara en syndare och nu inte alls är villig att göra och lida vad som tillkommer en syndare utan bara vad som tillkommer en rättfärdig och helig människa.
På vilken väg måste en människa föras fram för att i andlig mening bli en syndare? Inte på naturens väg, för där blir han inte en syndare, nej, där är han det redan. Fast mer ligger hela tyngdpunkten av denna förändring i sinnelagets förborgade djup, det är i den uppskattningen och uppfattningen som vi har om oss själva. Att ändra detta vårt sinnelag, därpå går allt ut i varje Skriftens ord och i varje Guds gärning.
(Ur Guds Ord & Löfte. M. Luther).
