Farisén stod och bad för sig själv: Gud,
jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar,
äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.
Luk. 18: 11)
Se nu här, hur fariséen också
gör våld på lagens andra tavla och stormar emot sin nästa, för där är hos honom
alls ingen kristlig kärlek eller trohet, inget av vad man kan spåra, att han
sökte nästans ära eller salighet eller unnade honom den, utan han handlar illa
mot nästan och alldeles trampar honom under fötterna genom sitt skamliga
förakt, som inte aktar någon människa.
Ja, då han skulle hjälpa och
rädda sin nästa, så att inget lidande eller någon oförrätt tillfogas honom, gör
han själv honom den högsta oförrätt. För då han ser och vet, att hans nästa
syndar emot Gud, tänker han inte på, hur han ska kunna omvända och rädda honom
från Guds vrede och fördömelse, så att han gör bättring; han har inget
förbarmande och medlidande i sitt hjärta med den arme syndarens elände och
jämmer, anser tvärtom att det är rätt åt honom, att han förblir i fördömelse
och fördärv, och undandrar honom all kärlek och tjänst, som han var pliktig
honom.
Hur kan en sådan människa
passa i Guds rike, som t.o.m. kan glädjas över, ja, ha ett hjärtligt välbehag i
hela världens synd och olydnad mot Gud, och som det skulle pina, om någon av
hjärtat vore from och höll Guds bud, som inte på minsta vis befrämjar detta
eller vill avvända nästans ofärd och fördömelse? Vad gott skulle man söka eller
hoppas hos den, som är så förhärdad i det onda, att han inte unnar sin nästa
att bli salig?
