Veckans tema:
-Nästan-
Två män gick upp till templet för att
be.
Den ene var farisé och den andre publikan.
(Luk. 18: 10)
Nu vill vi se på fariséen,
den skojaren. Där är nu de allra vackraste gärningar. Först tackar han Gud för
att han fastar två gånger i veckan och likväl, Gud till all ära, ger tionde av
alla sina ägodelar, så har han heller inte brutit äktenskapet, har inte gjort
sin nästa orätt eller fråntagit honom något. Han har sålunda förhållit sig som
en from man.
Det vore nu märkligt, om inte
detta skulle vara ett ärbart och förträffligt liv. Ingen hade i sanning kunnat
döma honom, efter världens sätt att se, ja, man måste tvärtom berömma honom,
och, riktigt nog, det gör han också själv. Då faller Gud in och säger, att alla
fariséers gärningar är en försmädelse mot Gud. Gud hjälpe oss, vilket utslag är
inte detta! Här måste vi förskräckas ända in i själen, då ändå ingen av oss är
hälften så from som just denne fariséen är.
Men se, hur här Guds svärd
skär djupt in, in i själva själens grund. Här måste allt slås i spillror och
fullständigt falla samman och vi ödmjukar oss; annars kan man inte bestå inför
Gud. Här måste sålunda en ärbar hustru böja sina knän och kyssa den mest fallna
kvinnans fötter, ja, själva hennes fotspår.
Publikanen står där och
ödmjukar sig, talar inte om någon fasta, om några goda verk, har över
huvudtaget inget att tala om, och ändå säger Herren, att hans synd inte är så
stor som skrymtarens synd. Rakt omöjligt blir alltså nu, att någon skulle våga
förhäva sig över den ringaste syndare. Om jag så endast lyfter mig en
fingersbredd över min nästa, så är jag med detta störtad ner i fallet.
Läs denna Söndagens text i M. Luthers Huspostilla:
