Fruktan och bävan drabbar mig, förfäran
lamslår mig.
(Ps. 55: 6).
Det är kval och ve framför
alla andra lidanden, när hjärtat
ansätts av kval. Andra lidanden, som drabbar vår kropp, är alla vida
drägligare, ja, under sådana yttre lidanden kan hjärtat vara så glatt, att det
föraktar alla yttre lidanden. Det är väl fördelat och bara till hälften ett
lidande, när endast kroppen lider smärta, men själ och hjärta förblir fyllt av
fröjd.
Men när själen ensam ska bära
lidandet, då är det endast stora, höga andar, som kan uthärda, och till detta
fodras särskild nåd och styrka.
Men varför låter då Gud
liknande vederfaras dem som är Honom kärast?
Först därför att han ska
kunna bevara de sina för förmätenhet, så att de heliga som är så stora, de som
fått särskilt stora nådegåvor av Gud, inte må bringas på fall genom detta och
förlita sig på sig själva. Därför ska detta bli bemängt med salt, att de inte
alltid ska känna idel styrka i sin ande; deras tro måste alltså stappla och
deras hjärta bäva, på det att de må visa vad de i sig själva är och nödgas
bekänna, att de inget förmår, om inte Gud genom sin blotta nåd uppehåller dem.
För det andra låter Gud detta
ske dem så som exempel för andra, både för att förskräcka de säkra och för att
trösta de förskräckta.
För det tredje kommer härtill
den egentliga orsaken, som framför allt förmår Gud att handla så, nämligen att
Han vill lära sina heliga, hur de ska söka den rätta trösten och så att de
handlar så i lidandet, att de finner och behåller Kristus.
