Men om vi hoppas på det vi inte ser, så
väntar vi uthålligt.
(Rom. 8: 25).
Detta är rätt läst, men inte
snart lärt, rätt predikat men inte snart trott, väl förmanat men inte lätt
verkställt, väl sagt men dåligt gjort. Ty få är de människor på jorden, som väntar
det saliga hoppet, det tillkommande, oförgängliga arvet och riket, och väntar
det så säkert, som de borde, så säkert, att det inte är lika säkra om att de
lever detta nuvarande liv, som de är säkra om detta.
Få är de, som betraktar detta
timliga liv endast genom målat glas, liksom genom ett bildfönster, men ser på
det andra, det eviga livet med klara, öppnade ögon. Det saliga hoppet och det
himmelska arvet blir tyvärr alltför ofta glömt, men det timliga livet och
jordens förgängliga har man ständigt för ögonen, tänker på det, bekymras eller
fröjdas över det, men det oförgängliga vänder man ryggen; det förgängliga jagar
man efter dag och natt, men det oförgängliga slår man ur tankarna.
Så borde det inte var med de
kristna. Tvärtom borde det vara så, att en kristen endast stundtals, men annars
i regel med slutna ögon skulle se på detta timliga liv, men det tillkommande,
eviga livet skulle han se på med vidöppna ögon i fullt klart ljus, han skulle
endast med vänstra handen gripa in i detta livet, men med högra handen, med
hela sin själ och hela sitt hjärta, skulle han tillhöra det andra livet,
himlen, och alltid med glädje vänta på det i ett säkert hopp.
