De rättfärdigas väntan får en glad
fullbordan,
(Ordspr. 10: 28).
Om världen nu pålägger oss
alla plågor och allt själslidande och skänker oss en bitter dryck, utom vad som
annars övergår oss dagligen av olyckor, sjukdom, dyrtid, krig, som vållar
kroppen, vår yttre människa, smärta, så låter vi det komma, biter i det sura
äpplet och smakar den bittra drycken, så att det ljuva sedan må smaka desto
bättre och att vi därigenom drivs att med desto större längtan åstunda den
sista dagen. Annars gick vi väl fram vår väg kalla och förstenade, så att vi
till slut inte kände vår olycka, såsom den säkra, obotliga världen, till dess
vi inte mer aktade på Guds ord och måste fördärvas med de gudlösa.
Men nu bevisar Gud oss den nåden, att Han gör oss mätta och trötta på detta livet och tröstar oss med ett bättre liv, nämligen med att Han snart ska komma i skyarna med stor kraft och härlighet och ta oss till sig, förlossade från all olycka till evig fröjd, så att förvisso inget bättre eller kärare kan hända oss. Men för de gudlösa blir detta inte en glad anblick.
