Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er:
ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. (Rom. 12:3).
Gud gör ofta genom de ringa bland de heliga vad han inte gör bland de stora bland dem. Kristus dolde sig för sin mor, då han var tolv år gammal, och lät henne leta och inte veta om var han fanns. Han visade sig för Maria Magdalena, innan han på påskdagen visat sig för sin mor och apostlarna. Han talar med den samaritiska kvinnan och med äktenskapsbryterskan så vänligt, att ingen kunnat tala vänligare med sin egen mor. Och vidare, när Petrus faller och förnekar, hänger mördaren på korset med en stark tro.
Med dessa och liknande under visar han, att han vill vara fri i sin ande och inte mästras av oss, när det gäller hans heliga, och att vi inte ska ha anseende till personen; han vill fritt ge sina gåvor åt vem det behagar honom och inte efter det vi tycker. Ja, han säger om sig själv, att den som tror på honom ska göra större tecken än han själv gjort. Detta för att ingen ska förhäva sig över den andre och ingen upphöja den ene av de heliga framför den andre utan låta dem alla vara lika i Guds nåd, hur olika de än må vara i sina gåvor.
Han vill genom S:t Stefan göra, vad han inte gör genom S:t Petrus, och genom S:t Petrus vad han inte gör genom sin mor, så att han ensam ska vara den som verkar allt i alla efter sin vilja utan att göra åtskillnad mellan våra personer. Gud ger den ena stunden en liten tro åt ett stort helgon och en stor tro åt den ringaste bland de heliga, så att vi alltid ska akta andra högre än oss själva.
