Sexagesimaveckan - Onsdag

De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan,

så att de inte kan tro och bli frälsta.

(Luk. 8: 12).

Detta är djävulens rätta färg, hans svarta, ja, man kan också säga vita färg. För han är en ljus och skinande djävul, som inte anfäktar oss med grova synder utan med otron. För har han nedstörtat tron, så har han vunnit. Människan måste ha Guds ord och hålla sig vid detta med tron; så snart hon låter sig ryckas därifrån, finns där ingen hjälp mer.

 Märk därför, hur djävulen gör, hur han endast angriper tron. Hedningarna, de otrogna, de okristliga, dem angriper han inte, de hänger fast vid honom som fjällen vid fisken. Men när han ser dem som har Guds ord, tron och Anden, så kan han inte alls fördraga dem. Han vet väl, att han inte kan vinna över dem, även om de stapplar; han inser också, att om än någon av dem faller i en grov synd, så är han inte förlorad med det, för han kan alltid ställa sig upp igen ur fallet. Därför är hans tanke, att han ska bedriva saken annorlunda och ta själva huvudsaken ifrån dem. När han bragt det därhän, att en människa tvivlar på Guds ord, så är spelet vunnet.

För Gud kan fördra och överse med allt, hur vi än stapplar, bara vi förblir vid Guds rena och klara ord, som säger: ”Detta är rätt, detta är orätt”. Detta vet djävulen; därför sätter han in sitt angrepp allra först här. Så snart han rycker undan detta fäste, kan människan inte skydda sig själv; hon måste falla i alla laster.