HERREN sade till min Herre: "Sätt
dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender som en fotapall
under dina fötter."
(Ps. 110: 1)
Därför är Kristus i himmelen, för att Han väntar, till dess Hans fiender ska ligga under Hans fötter som en fotpall. Det är Hans rätta ämbete: Han slumrar inte där uppe, Han vakar för oss, Han vill heller inte ha någon underordnad, en ståthållare i Sitt ställe, Han vill själv uträtta alltihop. När så människor vänder sig till Honom, så vill Han vara där och hjälpa. Om någon anfäktas av det ena eller det andra, ska han klaga inför Kristus, och han ska bli hjälpt.
Före den yttersta dagen är
ännu fienderna här: kött, synd, död och andra fiender finns alltjämt. Men till
sist ska Kristus överlämna riket åt Fadern. Nu regerar Han över sina kristna i
deras hjärtan, Han tröstar dem i nöden, Han renar dem, Han ber för dem. Till
sist ska alla Hans kristna regera med Honom, med Honom sitta på Guds högra
sida. Då först ska den värsta fienden, den sista bli förgjord.
Här är alltid missnöje,
bekymmer, rädsla när Gud visar endast något litet av Sin vrede. Vad är då de
kristnas tröst? Kristus, deras Överstepräst, som tillfyllestgjort allt för oss
och ser på oss, ser, att fienden vill slå oss till marken. Därför skyddar Han
oss mot fienderna och ber till Fadern, att Han ska vara vår till del. När
samvetet förnimmer detta, så har vi ett säkert tillträde till Fadern i all
ångest. Det är bara själva skådandet som fattas, att vi inte har så skarp syn,
att vi genom molnen kan se in i himmelen, se, att Kristus är och ska vara vår
förespråkare.
Läs också gärna Luthers predikan över denna dag:
