Och så skall vi alltid vara hos Herren.
(1 Tess. 4: 17)
Inget är för en kristen
ljuvligare att tänka på, än att han lever i Gud, och där vill han vara och
verka. Men då den sista dagen kommer, när den nu inbryter, så är Gud min Herre,
och då blir jag förlossad. Dock, denna tröst tillhör endast dem som är kristna.
Denne domare, som ska komma
med sådan makt, att han ska väcka alla döda och även djävulen själv, Han ska
för de kristna vara en broder, en Fader, en skyddsherre. O, det ska bli en
fröjd, när Han ska kalla oss sina vänner och bröder och hos oss känna igen sina
egna gåvor och sin Helige Ande.
Också för de kristna som är
döda ska detta vara fröjdefullt. Även om vår natur måste bäva inför detta
gudomliga majestät, så måste anden ändå se på detta majestät med fröjd. Den som
inte får denna tröst, han blir plågad tillsammans med djävulen. Därefter ska
man rätta sig. Ingen ska kunna dölja sig; alla måste fram, om han än låg på
tusen famnars djup i havet eller i jorden eller i helvetets avgrund. När Han är domaren, så måste allt fram i
dagen.
