Men när detta börjar ske, så räta på er
och lyft upp
era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.
(Luk. 21: 28).
Se, här är den rätte
Mästaren, som kan rätt tyda tecknen på annat sätt än stjärntydare och spåmän,
som inte kan säga annat än ont om tecknen och förskräcka människorna. Men
Kristus säger inget annat än idel gott och kan se och tyda allt så som gott,
mitt under allt som förnuft och värld anser för tecken till undergång och lär
oss fly och förskräckas för; han finner där det glada, ljuvliga ordet
”förlossning” och gör en tröstlig bild därav, så tröstlig som en människa kan
begära och önska.
För vad betyder ”er
förlossning” annat än att du, som nu är fången under djävulens våld, vilken med
alla sina pilar siktar på dig, du som är trängd och förtryckt av världen och
nedsänkt i allehanda nöd och fara, varifrån varken du eller någon annan kan
hjälpa dig – att du ska genom din Herre Kristus själv bli löst och fri och att
allt måste läggas för dina fötter? Varför skulle du frukta och förskräckas för
sådana tecken och inte fast hellre i största glädje le mot dem?
Med den trösten måste vi
uppehålla oss, så att vi vet, att Han ska komma och låter oss få se dessa
tacken, därför att Han inte är långt borta.
