,utan utgav sig själv genom att anta en
tjänares gestalt då han
blev människa. Han som till det yttre var som en människa,
( Fil. 2: 7).
Själen får och kan inte låta
nöja sig med något annat än med det högsta goda, det som har skapat själen och
är källan till själens liv och salighet. Därför har Gud velat vara den, till
vilken själarna ska hålla sig och på vilken de ska tro. Ingen annan vill Han
att den ära ska tillfalla, att de skapade varelserna ska förtrösta på Honom,
ingen annan än Han själv, Gud.
Därför har Gud kommit och
blivit människa och har erbjudit sig själv åt människorna, dragit dem till sig,
lockat dem till att tro. Ty Gud behöver inte för sin egen skull komma och bli
människa; men det var nödvändigt och nyttigt för oss.
Den gudomliga naturen är för
hög och obegriplig för oss; därför har Gud oss till godo begivit sig ner i vår
natur, som är oss närmast bekant och känd såsom vår egen natur. Där vill Han
vänta på oss, där vill Han låta sig finnas, och annars inte. Den som åkallar
Honom, han blir genast bönhörd. Här är nådens tron, där ingen som kommer blir
utesluten.
