HERREN är upphöjd, men han ser till den
ringe,
(Ps. 138: 6.)
Här blir nu särskilt visat
och avmålat för oss, vad som är Guds art, nämligen att Han ser nedåt. Han kan inte se över sig själv, ty
Han har inget över sig; Han kan inte heller se vid sidan om sig själv, ty Han har ingen som är Honom lik. Därför
ser Han endast nedanför sig själv.
Därför, ju djupare ned du befinner dig, ju ringare du är, desto tydligare ser
Guds ögon dig.
Kort sagt, denna psalmvers
lär oss rätt känna Gud, i det att den visar oss, att Gud ser till det låga och
föraktade, och den känner Gud rätt, som vet, att Gud ser på det låga. Och av
denna insikt följer då kärlek till Gud och trohet mot Honom, så att människan
frivilligt hänger sig åt Gud och följer Honom.
De verkligen ödmjuka fattar
inte själva sin ödmjukhet, utan med enfaldigt hjärta ser de till de låga, umgås
gärna med det som är ringa och blir aldrig varse, att de är ödmjuka. Med de
falska ödmjuka förundrar sig över att deras ära och upphöjelse länge uteblir,
och deras dolda, falska högmod låter inte nöja sig med det som är ringa utan
tänker i hemlighet allt högre och högre tankar. Sann ödmjukhet vet därför
aldrig om att den är ödmjuk, ty visste den om detta, så blev den högmodig över
det anseende, som denna sköna dygd har.
Den sanna ödmjukheten håller
sig med hjärta, håg och alla sinnen till det ringaste och har beständigt detta
för ögonen; det ringa ger de bilder, som den sysselsätter sig med, och eftersom
det har det ringa för ögonen, kan den inte se och varsebli sig själv.
