Själv var han inte ljuset,
men han kom
för att vittna om ljuset.
(Joh. 1: 8).
Jag förkastar inte S:t
Johannes utan ärar honom och aktar honom högt. Men jag gör skillnad mellan
honom och Kristus, om vilken han vittnar, och gör skillnad mellan hans uppdrag och
hans liv. Han är tjänaren, inte Herren själv, en ledare, som visar på det sanna
ljuset, men inte ljuset själv. Han har ett högre, härligare uppdrag än
profeterna, för han profeterar inte om Herren, såsom den där som efter längre
eller kortare tid ska komma, utan pekar på Honom med sitt finger såsom den där
som redan har kommit: ”Se, där är Han”.
Därför håller jag mycket på
hans uppdrag, ja, jag tackar den käre Guden, att Han gett oss ett så troget
vittne, som kan vara Herrens mun och Herrens finger och vittna om det sanna
ljuset och föra oss till detta ljus, så att vi av det ska bli upplysta, att
ljuset mer och mer ska uppgå i vårt hjärta och lysa. Han är också den som med
sitt finger pekar på Guds Lamm. Men jag kan och vill inte sätta min tro till Johannes,
när det gäller min salighet, inte heller förlita mig på hans helighet, hans
stränga leverne och dyrbara gärningar, för, såsom han själv bekänner ( i Joh. 1
kap) , så är han inte Kristus, som ensamt är människornas liv och ljus.
Han är ett vittne om ljuset,
han hjälper oss, i kraft av det åt honom givna uppdraget, att vi blir ljusets
barn. På detta sätt lyser han och är ett klart ljus.
Denna Söndags predikan ur M. Luthers "Huspostilla":
