Ty ett barn blir oss fött, en son blir
oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare,
Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
(Jes. 9: 6).
Detta barn är oss gett, att
det ska uppfylla vårt hjärta. När hjärtat genom tron hänger sig åt Honom, då
finner det, att Han är en ljuvlig Jesus. Därigenom lyfter själen sig upp till
Fadern, som är så nådig, att Han gett oss detta barn till att bo i vårt hjärta.
Det är omöjligt att fatta eller utsäga detta, omöjligt att vårt trånga hjärta ska
kunna rymma en så stor skatt. Så sker det stora undret ständigt på nytt, därav
blir vårt hjärta tröstat, glatt, ljuvt och oförfärat och har frid gentemot all
jämmer, som kan ansätta oss. Där detta barn är, där ska det också förbli; vårt
hjärta och detta barn kan inte skiljas åt. Vad skulle då kunna skada vårt
hjärta?
Nu är det sant, att hjärtat
omöjligen kan ta emot detta barn och smaka dess ljuvlighet, med mindre än att
det först avskaffar sig all glädje som inte är Kristus. Barnet kan inte fördra,
att hjärtat upptar i sig något annat; det vill ensamt bo i hjärtat. Vi måste
låta allt som annars är något gott i våra ögon fara: vällust, begär efter
ägodelar, ära, vårt liv, fromhet, vishet och alla våra dygder. När vi överger
allt detta och drar oss ifrån alltsammans, då kommer barnet. Men det för med
sig allt som dödar vår gamle Adam.
Man måste åt detta barn ge en
själ, som är utblottat och tömt på allt annat. Därför är ingen mer skickad till
det än den, som bär på mycket nöd, bedrövelse och sorg, den, för vilken inget
går efter hans egna önskningar, men som vid detta blir stilla och gärna fördrar
vedervärdigheterna. Kristus blir dig aldrig ljuvlig, utan att du är för dig
själv bitter. Den som inte känner så, han må förvisso vara borta.
