Han tog upp dem i famnen och lade
händerna på dem och välsignade dem.
(Mark. 16: 10).
Varför tar Han inte en vuxen
människa, en konung, ett helgon i sin famn? Det är ett barn, därtill ett litet
barn, som ännu har föga förstånd, som Han tar upp i sin famn. Men därmed visar
Han, att Hans rike hör barnen till, och att Han vill vara barnens Herre, en
furste och hertig just för barn, och just bland barnen ska man finna Honom.
Han vill säga: ”Vill ni veta,
vem som är den störste, så vill Jag säga er det; om ni hör Mig, så är ni stora,
för Jag är allt, och den som tar emot Mig, han tar emot Fadern, som skapat
himmel och jord, ja, han tar på samma gång emot himmel och jord. Han undfår då
Gud själv med alla Hans himmelska gåvor och dyrbarheter”.
På detta sätt ska man komma
därhän, att man först tar emot det lilla Kristus-barnet och sedan genom Honom
finner och får Fader i himmelen. Mig ska ni inte vidare se med de yttre ögonen,
vill Han säga, därför vill jag ställa fram för er ett litet barn: ”Den som tar
emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot Mig, och den som tar emot Mig,
han tar emot min Fader”.
Varför behöver jag nu söka
Kristus långt borta eller fara upp till himlen? Jag ser här så många kristna
barn och kristna människor, som är min käre Herre Kristi spegelbilder och hos
vilka Han bor; och ser jag dem, så ser jag Kristus, hör jag dem, så hör jag
Kristus, räcker jag åt dem en bägare vatten, så räcker jag den åt Kristus, ger
jag dem att äta, så bespisar jag Kristus, klär jag dem, så klär jag Kristus.
I de kristna kyrkorna har
världen på detta sätt fullt upp av Gud och av Kristus. Var jag ser mig om och
finner kristna barn, där finner jag lika ofta Kristus själv, om jag endast
kunde tro det.
