Han sade: "Varför är ni rädda? Så
lite tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och
sjön, och det blev alldeles lugnt.
(Matt. 8: 26).
Detta evangelium håller fram
för oss exempel på tro och otro. Låt oss här se på lärjungarna och deras
belägenhet, som visar, hur deras hjärta känner det. När de först klev i båten
med Jesus, var det stilla, lugnt, och ifall någon då frågat dem, om de trodde,
skulle de svarat ”ja”. Men de såg inte,
att deras hjärta förlitade sig på stillheten och på att det inte var oväder,
alltså grundade de sin tro på det synliga. Då nu ovädret kommer och vågorna
slår över skeppet, är också tron borta, för den stillhet och frid som de litade
på är försvunnen. Därför rycks de med, och nu finns där idel otro hos dem.
Men vad gör då denna otro? Den ser inte annat än vad den
känner. Liv och trygghet känner den inte utan ser bara vågorna över skeppet och
ser havet som hotar med död och allsköns farlighet. Och det är detta de känner
och aktar på, och då de inte vänder sig bort från detta, upphör inte
förskräckelsen, bävan och ängslan, ja, ju mer de känner detta svåra, desto
hårdare pressar dem döden och förskräckelsen.
Men hade där funnits tro, så hade den handlat helt
annorlunda. Tron hade slagit vind och vågor ur tankarna och i stället fäst
blicken på vindens och stormens Gud, på Hans makt och nåd, utlovad i Hans ord;
hade förlitat sig så hårt på detta, som om den hade vilat på den hårda klippan
och inte svävat på vattnet, som om solen hade skinit klart och det varit lugnt
och stilla, och inget oväder hade funnits.
Detta är trons höga konst och
dess styrka, att den ser det som inte syns, och inte ser det som känns, ja, som
trycker och pressar, liksom otron klart ser vad den känner och inte alls kan
lita på det som den inte känner.
Denna Söndags predikan ur M. Luthers "Huspostilla":
