Han är till före allting,
och allt
består genom honom.
(Kol. 1: 17).
Artikeln av alltings skapelse
av ingenting är svårare att tro än artikeln om Kristi människoblivande. Kristus
för oss genom sitt människoblivande tillbaka till kunskapen om Skaparen, i vilken
änglarna är lyckliga. Detta kunde inte äga rum, utan att Han genom sin person,
som är Guds avbild, tar bort våra synder, som är dödens rike och seger. För
synden har gjort människonaturen blind, så att den inte mer känner Skaparen,
även om den på avstånd har någon förnimmelse av Hans verk, särskilt av Hans
världsstyrelse.
Ja, människan känner inte sin
egen synd utan menar, att hennes blindhet är den allra högsta vishet. Ack, hur
skulle inte människan, om inte Adam syndat, ha känt igen Gud i allt skapat och
prisat och ärat Honom; även i den minsta blomma skulle hon sett och aktat på
Guds allmakt, vishet och godhet. För i sanning, vem kan utgrunda hur Gud ur den
torra jorden skapar fram så mångskiftande blommor i så sköna färger, med så
ljuvlig doft, att ingen målare eller apotekare kan göra något liknande?
Och Gud kan ständigt
frambringa allehanda skiftande färger, gröna, gula, röda, blå, bruna och andra
färger ur jorden. Allt detta skulle Adam och hans efterkommande ha låtit komma
till Guds pris, ha ärat och lovat Honom och använt allt skapat med tacksägelse.
