Eftersom du var Gud kär, så måste det så
vara;
utan anfäktning måste du icke bliva,
på det du skulle beprövad varda.
(Tob. 12: 13). g. ö
Eftersom Gud på detta sätt
själv kallar vårt liv en anfäktning och det måste så vara, att vi får utstå
vedervärdigheter till kropp och liv, gods och ära och får lida oförrätter, ska
vi med villigt och undergivet sinne visligen finna oss i detta, sägande: ”Ack,
det är livets gång; vad ska jag göra åt det? Det är en anfäktning och blir en
anfäktning; det kan inte vara annat. Gud, hjälp, att det inte må störa mig och
bringa mig på fall”.
Därför får ingen gå fri från
anfäktning. Men man kan väl skydda sig och finna en utväg i allt lidande genom
bön och genom åkallan av Guds hjälp. Man kan läsa i en bok om de gamla fäderna,
att en ung broder ber om att bli befriad från sina frestande tankar. Då svarar
den gamle klosterfadern:” Käre broder, du kan inte hindra, att fåglarna flyger
över ditt huvud i luften, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår”.
På samma sätt kan vi, så som
S: t Augustinus säger, inte freda oss för anstöt och anfäktning, men med bön
och åkallan om gudomlig hjälp kan vi försvara oss.
Varför tillåter Gud, att
människor på detta sätt anfäktas till synd? För att människan ska lära känna
sig själv och Gud, lära känna sig själv, att hon inte kan annat än synda och
göra det som är ont, lära känna Gud, att Guds nåd är starkare än allt skapat.
På det sättet lär vi oss förakta oss själva men lova och prisa Gud.
